En utav många tankar runt försvaret och livet.

1 – Torsdag 20XX

Nu är jag tillbaks hemma eller rättare sagt på väg ner till Afghanistan, igen. Det kändes som bara några dagar sedan jag träffade grabbarna och vi var på väg hem. Men det var det inte, i början av XXX fick vi åka hem, en välförtjänt hemresa efter mycket hårt arbete. Vi hade jobbat i motvind, en motvind kraftigare än vad jag tidigare stött på inom Försvaret. Man kan kort konstatera att det finns för många individer inom firman som borde jobba någon annanstans, de gör mer skada än nytta och när vi talar om operativ tjänst i Afghanistan som, även om vi befinner oss i de lugnaste delarna av Afghanistan, är ett av de farligaste länderna i världen just nu. Då vi blev så motarbetade som vi blev under förra insatsen kommer jag troligen framöver flera gånger nämna de olika saker som skedde.

Från Stockholm skall man sitta på ett flyg i sju timmar. Benutrymmet är som på de flesta plan så litet att även min yngsta syster skulle få det jobbigt och på dessa flygplan är majoriteten inte i hennes klientel. Jag är 180cm lång och väger ca 85kg. Jag vill inte säga att jag är stor, men ganska vältränad. Jag är liten på detta plan jämfört med mina kollegor. Gud vad skönt det var att för några veckor sedan besöka XXX och därefter XXX. I dessa länder var jag plötsligt en av de längsta och grövsta killarna i landet. Mitt ego växte och jag måste få säga att det var stundtals skönt för mitt ego.

Planet som tar oss till Mazar landar i Turkiet för ett kort stopp, ett stopp som varar i drygt tre timmar. Klockan närmar sig 0400hrs afghansk tid och ingen av oss har sovit mer än 20 minuter. Planet lyfter äntligen och tar oss de sista 3timmarna hela vägen in till Mazar. Under inlandningen ser jag att vissa saker har förändrats. Den lilla campen ute i öknen som jag fortfarande inte vet vilka som styr över, har blivit större. Mycket större! Vi måste snart åka dit för att ta reda på vilka det är, som äger stället. Vem vet, kanske TOC’en vet vilka som är där? Troligen inte, men som sagt, vem vet. Marmal har fortsatt att växa med alla amerikanare som nu tillkommit. Skönt att de är här, nu kanske det kommer att hända lite. Även om de inte alltid gör saker på det bästa sättet utan på sitt sätt vågar de i alla fall göra något och de har utrustning till det. På västra landningsbanan har de börjat ställa upp sina helikoptrar. Jag ser ett XXtal Black Hawks och kanske X-X Apaches. Innan amerikanarna kom hade vi knappt två stycken helikoptrar för sjukvård. Det är för illa. Och fler helikoptrar skall de komma in med. Även en massa Chinooks. Den helikopter som Sverige la miljontals kronor för att förstärka till NBG, men som man strax därefter ansåg vara uttjänat och man förrådsställde helikoptern?! Den används flitigt nere i Afghanistan, men för Sverige duger den inte. Vi väntar istället fortfarande på våra nya helikoptrar. De som kanske kommer 2014.

Värmen slår mig i ansiktet. Klockan är strax efter 0700hrs lokal tid och det är redan så varmt att svetten rinner ner för ryggen. Härligt att vara tillbaks. Första gången jag fick uppleva den Afghanska värmen var XXXX. Det var hemskt. Jag var inte alls beredd på hur det skulle vara. Jag kommer så väl ihåg att jag under första veckan konstant gick i skuggan, den lilla skugga som fanns. Och jag sökte inte bara skydd från solen, utan även från vinden. Det kändes som när man sitter i en bastu och blåser på varandra. Vinden fläktade inte, den gjorde bara allt värre. Under denna period höll man på att bygga upp den Camp som nu var enorm. Den tyska supportbasen camp Marmal vilken inhyser ca XXXX tyskar, en stab på snart XXX man, och ett mörkertal med specialförband, utländska trupper och numera ett stort antal amerikaner. XXXX var den mindre, men det gick snabbt att bygga. Tyskarna är duktiga de kan bygga. Det viktigaste XXXX att ta med sig var en ficklampa. När dagen var slut och man var på väg till barracken kunde tyskarna ha satt upp kontainrar, grävt stora hål eller vad som helst. Det fanns de som hade trillat ner i hålen och skadat sig så pass mycket att de fick skickas hem. Det var ju inte aktuellt. Det värsta dock rörande värmen under denna tid var att hygienkontainrarna stod som små öar mellan bostadskomplexen, utan air condition. Tog man en dusch var man 10sekunder efter svettigare än man varit under hela dagen. Det var säkert 70 grader varmt där inne. Gick man på toa tog det några sekunder sen började svetten att rinna. Rinna något så ofantligt mycket. Denna plats där man vill sitta med en tidning i lugn och ro önskade man inte besöka. Man var tvungen att snabbt torka sig efter sitt besök. Toalett pappret blev pissblött i handen och man svettades så mycket att det inte blev bättre av att torka av handen först. Skönt att det har blivit ändringar på det nu…

Bussen tog oss upp till Birka, svenskarnas NSE (National Support Element) på Marmal. Frågan vi nu ställde oss var; var är vår utrustning? Förbered dig alltid på det värsta så blir allt så mycket lättare när det bara blir halvdåligt. Men nu gick det lätt. Vapnen var där vi lämnat dem om dock inte uppmärkta som vi lämnade dem. Vår uniformsutrustning sades vara kvar på Northern Light. Inte så populärt att första dagen med vårt nya förband komma inslirande i civila kläder och stridsutrustning så vi hade planerat för att plocka ut några motoroveraller. Skönt? Nej! Men se, det hade blivit fel. All vår utrustning som vi lämnade in för XX månader sedan, vilken skulle köras till Camp Northern Light (CNL), stod kvar. I felet blev det för oss rätt. Det kan ju gå bra också!

På med kläderna, starta upp fordonen och öppna upp sambandet. Visst, allt skall ju inte gå som vi vill. Våra fordon skulle ha varit på reparation, men det hade de inte varit. Nu fanns det tid först om 1½ vecka, jippi! Ännu mer onödigt jobb. Vi tog oss utan några problem till CNL. Ökenvägen var som förut, ingen större skillnad hade skett och inte så mycket mer jobb hade lagts på den. Afghanerna är duktiga på att jobba, men det går inte fort. Vi ger det ett par månader till sen borde bron vara klar. Den har man jobbat med under ett år säkert nu.

CNL var det ingen större skillnad på mot senast, barackerna var inte städade, men vem orkar bry sig just nu. Ge mig mat, det är det viktigaste just nu. Sen avlöser genomgång på genomgång. Vad har hänt den senaste tiden, hur fungerar de olika enheterna? Det visar sig inte vara någon skillnad mot senast, skönt. Vi kan behålla våra rutiner. 1timmes sömn det senaste dygnet, en behaglig sommardag på 40 grader i skuggan (kommer att bli mkt mkt värre med upp till 50 grader) som man inte är anpassad för och genomgångar som avlöser varandra fram till 2100hrs. Nja, jag var inte alert hela tiden, det måste jag erkänna, men nästan. Värre var det för XXXX som somnade ett par gånger. Tror nog att lite drägel gled ner för hans kind.

Inte är det slut där, barracken är full av vapen och ammunition. 3 personer i en kontainer på ca 2 x 6meter vilken är fylld med skit. 2100hrs är det dags att flytta utrustningen och packa upp. Men detta har vi rutin på nu för tiden. Bara det viktigaste packas upp och resten får stanna kvar i säckarna. Efter ett långt dygn får jag en efterlängtad dusch. Mobilen fylls med lite musik (kommer alltid till nytta) och datorn startas upp för ett avsnitt av Chuck. Imorgon är en ny dag och det är dags att starta upp maskineriet. Vi har en vecka på oss innan XXXX är nere och det skall köras hårt. Men det är mycket som skall göras. ——— Fixa och dona, skjuta in vapen och köra lite stridsövningar och sen en massa rek. Om en vecka är vi redo. Redo att hålla motståndarna på avstånd, lösa vår uppgift och komma hem hela och rena – allihopa.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s