En utav många tankar runt försvaret och livet.

Vad händer i Mazar E-Sharif?

President Hamid Karzai said Tuesday that the people of Afghanistan no longer desire to see international forces defend their country for them.

Enligt president Karzai kommer Afghanska säkerhetsstyrkor snart ta över ansvaret över Mazar E Sharif. En process som pågått länge och något som har verkat ligga långt fram i tiden. Med tanke på att NATO har flaggat för att börja dra sig ur 2014, mycket på grund av kostnaden kriget har kostat för många nationer, är det inte så konstigt att det redan nu påbörjas med en överlämning av vissa områden. Jag ser det positivt om Afghanska säkerhetsstyrkor kommer lyckas att ta över, men för att det skall fungera kommer de behöva ett stort stöd utav ISAF under en lång tid framöver.

Jag har sedan en tid tillbaks varit kraftigt orolig över hur den civile afghanen känner för vår närvaro i landet och framförallt hur det utvecklas i Mazar E Sharif (MES). Jag fick information sedan en tid tillbaks (som jag beskrev i mitt senaste inlägg) att insurgenterna hade sprängt bron på Ring Route 5 mellan MES och Camp Marmal. För de som har varit nere så rör det sig om bron som går över Wadin (uttorkad flod) vid ”bus stationen” någon km före den stora rondellen innan Blå Moskén. Wadin är djup och det rör sig kontinuerligt mycket folk runt detta området. För att spränga bron krävs det kunskap, planering och tid. Bron ska ha sprängts samtidigt som Ungerska förband körde över, men skall ha klarat sig.

Vad gör då detta så speciellt? Man valde inte bara att spränga bron inför Navros (afghanska nyår), man gjorde det i en planerad attack mot ISAF. Med anledning till antalet människor som rör sig vid bron, med tanke på komplexiteten hur man skall placera sprängmedel/minor finns det oro till det som inträffat. Normalt använder sig insurgenterna sig av nedgrävt sprängmedel eller små kulverts för att kunna få effekt. Vid förberedelserna inför denna attacken borde en massa människor ha sätt eller förstått att det skulle ske. Hur kommer det sig då att ISAF inte har fått reda på. Om de fick reda på det, kan man ställa sig frågan varför det inte han spridas. Det är många frågor som tillika rör information som inte skall spridas.

När jag fick reda på attacken blev jag oroad för att den civile afghanen i området inte längre bryr sig om att ge oss informationen. Det kan bero på att de vill ha ut oss, de är trötta på vår närvaro. Det kan betyda att de inte längre tror att ISAF ”kommer att vinna”. Naturligtvis stöttar de den sidan som de tror kommer att vinna för att familjen skall vara säker.

Dagens händelse i Mazar E Sharif har börjat spridas i media. Informationen jag fått sa att i MES skulle det vara en fredlig demonstration som ganska snabbt gick över styr av någon anledning. Resultatet kan man nu se i media. Enligt SvD har UNAMA attackerats. Platsen ligger bara drygt en kilometer söder om Blå Moskén. Jag har flertalet tillfällen varit inne på campen och pratat med FN’s personal. Jag har pratat med de Britiska Ghurkas som bevakar campen och jag undrar nu om det är någon av alla dessa människor jag träffat som har dödats eller skadats. 

Vad är det som händer? När jag fick höra talats om händelsen gick mina tankar tillbaks till min tidigare fundering. Vad känner den civile afghanen? Det finns säkerligen flera händelser till som skulle kunna ge mig mer svar, men det är mycket oroväckande. Varför attackerar man FN som kanske inte alltid är så effektiva, men trots allt har gjort mycket för folket. Jag vill veta hur afghanen i MES tänker. Är de på väg att byta sida och vad innebär det för svensk trupp och utvecklingen/övertagandet av landet? Hur lång tid tar det innan man ger sig på en ISAF camp? 

I sommar skall afghanska säkerhetsstyrkor ta över ansvaret i MES, det betyder visserligen inget rörande det svenska arbetet. Karzai har uttalat sig och sagt: the people of Afghanistan no longer desire to see international forces defend their country for them. Jag tror tyvärr att vi kommer se hårt ansatta svenskar framöver. MES med omnejd, som har varit Afghanistans säkraste, verkar ändra attityd. Till vilken grad? Jag hoppas jag har fel!

Jag är orolig för framtiden och jag är orolig för de soldater jag har utbildat och skickar iväg. De har bra utbildning och är redo, men det betyder inte att det behöver gå bra. En tanke jag hatar att ha, men den bistra verkligheten för oss officerare nu för tiden. Vi har ett ansvar för alla vi någon gång utbildat.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s