En utav många tankar runt försvaret och livet.

Ruben Ragnarsson skriver på Newsmill

På Newsmill läser jag följande artikel, vilken jag tycker är intressant. Har ni inte läst den – läs den nedan.

RUBEN AGNARSSON OM DET SVENSKA FÖRSVARET

Sverige behöver en ny säkerhetspolitisk debatt Publicerad: 2010-12-28, Uppdaterad: 2010-12-28

I mellandagarna blev det klart att Ryssland köper två gigantiska helikopterhangarfartyg från Nato-landet Frankrike. Ytterligare två fartyg kan komma att byggas senare. Affären är en av de största vapenaffärerna som Ryssland har gjort med ett Natoland, rapporterade finska Yle – som menar att affären har väckt oro bland annat i Georgien och de baltiska staterna samt i USA. Affären har förbigåtts med tystnad av svenska medier. Militäruppgörelsen mellan Nato-landet Frankrike och Ryssland väcker två stora frågor. Varför upprustar Ryssland sin militära kapacitet
så kraftigt? Och hur hållbar är enheten inom Nato? I Sverige oroar vi oss inte över Rysslands upprustning. Eller så tror vi att den endast har fredliga avsikter. I oktober besökte Sveriges utrikesminister Carl Bildt Moskva. En av de diskussionsämnen som berördes var frågan om Rysslands möjliga medlemskap i Nato. ”Nato är inte längre – på samma sätt som tidigare – självklar fiende” för Ryssland slog den svenske utrikesministern fast på sin blogg. I sin utrikesdeklarationen i februari år 2007 skrev Carl Bildt att ”Europa aldrig har varit friare och säkrare än i dag”. Ett och ett halvt år senare utbröt ett fullskaligt krig i sydöstra Europa, mellan Ryssland och Georgien. Hur förklarar Carl Bildt och andra säkerhetspolitiska debattörer motiven till Rysslands enorma militära upprustning? Vilken tänkt fiende är det egentligen Moskva rustar sig emot? Dagen innan Carl Bildts Moskva-besök gav Rysslands president Dmitrij Medvedev medaljer till de ryska spioner som utvisades från USA i juli efter den största spionskandalen sedan det kalla kriget. Och endast en vecka innan Bildts Moskva-besök kungjorde ordföranden för ryska Dumans försvarsutskott Viktor Zavarzin att en redan hög upprustningstakt stegras ytterligare. Redan år 2013 får det ryska försvaret nästan 2,5 gånger så mycket pengar som man får i år. Det motsvarar alltså en höjning med 138 procent. Så sent som i slutet av juli i år beskrev Vladimir Popovkin, Rysslands första vice försvarsminister, att höjningen fram till år 2013 endast skulle bli 65 procent. Ökningstakten på upprustningen har alltså trissats upp i omgångar och nu i december deklarerade premiärminister Vladimir Putin att den ryska flottan ska moderniseras för den overkliga summan 4,7 biljoner rubel – ungefär en biljon svenska kronor – fram till 2020. (För svenska försvaret kan det kanske vara intressant att veta att den nya atomdrivna u-båt som Vladimir Putin invigde i veckan, är uppkallad efter den ryske nationalhjälten Aleksander Nevskij, som är mest känd för att han år 1240 besegrade svenskarna i området kring
nuvarande S:t Petersburg). Totalt ska det ryska försvaret enligt planen rustas för 20 biljoner rubel (fem tusen miljarder kronor) under de kommande åren, vilket är tre gånger mer än vad som tidigare planerats, vilket innebär att en extremt hög upprustningstakt stegras ytterligare. Den accelererande ryska upprustningstakten får ses som en reaktion på Natos inriktning mot att inkludera Polen och Baltikum i sina försvarsplaner, som offentliggjorda Wikileaks-dokument nyligen avslöjat. Det blir ju dessutom svårt för Nato att motivera sin patrullering av Baltikums luftrum med hänvisning till Irans eventuella aggressionsplaner. Inte sedan kalla kriget har den ryska militära närvaron varit så
hög i Östersjön som nu, skrev Svenska Dagbladet i oktober: ”I fjol övade ryska styrkor landstigning utanför Kaliningrad i den största övningen sedan 1981. Och i september i år sade den amerikanske marinchefen amiral Gary Roughead i SvD att USA ska öva oftare i Östersjön, officiellt efter att de baltiska Natoländerna krävt det”, skrev tidningen under rubriken ”Aktiviteten ökar i Östersjöns vatten”. Även i norra Norge har den militära spänningen och närvaron stigit på senare tid, i takt med det ökade ryska militära intresset för Barentz hav. I oktober invigdes därför Norges nya operativa högkvarter utanför Bodö, åtta mil norr om polcirkeln. I Sverige är det i det närmaste tabu att föra en diskussion om det nya säkerhetspolitiska läge som uppstått i vårt närområde de senaste åren. Mats Hellström, före detta socialdemokratiskt statsråd, varnade exempelvis i somras på DN Debatt för att se Ryssland som ett militärt hot och menade att ”anglosaxisk besvikelse över det misslyckade experimentet med dramatisk omkastning av det ekonomiska systemet kanske förklarar en del av återgången till Rysslandsbilder som mest har med Sovjettiden att
göra.” Det är denna inställning som har motiverat nedrustningen av det svenska försvaret.De senaste 15 åren har socialdemokratiska försvarsministrar som Thage G Peterson, Björn von Sydow och Leni Björklund lagt fram tre försvarsbeslut (åren 1996, 2000 och 2004) som har avvecklat stora delar av det svenska försvaret. I början av
1980-talet använde Sverige omkring tre procent av BNP för att upprätthålla vårt lands militära försvar. Militärutgifternas andel av BNP har sedan dess sjunkit till endast 1,23 procent för år 2008, och prognosen för år 2009 ligger enligt Försvarsmakten på samma nivå. I mars år 2000 röstades exempelvis en proposition med den något kryptiska benämningen ”Vissa organisatoriska frågor inom Försvarsmakten” igenom i den svenska riksdagen. Bakom den lågmälda rubriken dolde sig dramatiska förslag på nedskärningar som bidrog till att förändra Sveriges försvarsförmåga i grunden. På några få decennier har därmed ett stort antal förband och regementen lagts ned över hela Sverige. Förutom att Mälardalen numera saknar luftförsvar, att Gotland står helt utan förband och utöver att
stora delar av norra Sverige saknar regementen, har orter som Skövde, Linköping, Kalmar, Västerås, Kalix, Växjö, Östersund, Gävle, Borås, Kiruna, Ystad, Umeå, Södertälje, Karlsborg, Ljungbyhed, Härnösand, Uppsala, Boden, Strängnäs, Visby, Kristianstad, Enköping, Haninge/Berga, Upplands-Bro, Eksjö, Falun, Halmstad, Sollefteå, Kristinehamn, Stockholm, Hässleholm, Revingehed, Norrtälje, Luleå och Ängelholm påverkats av
avvecklingen. Det handlar om den största omorganisationen av Försvarsmakten sedan det ödesdigra försvarsbeslut som genomfördes i Sverige år 1925, ett felbeslut som gick till historien på grund av att vi stod nedrustade precis åren före andra världskriget. Den nuvarande Alliansregeringen har endast i liten grad förändrat den inriktning som socialdemokratiska regeringar lagt fast. Sverige har i dag den minsta försvarsmakten i Norden. Som ett led i besparingarna avskaffades i somras den obligatoriska värnplikten som Sverige införde år 1901. Trots dessa nedskärningar föreslog den rödgröna oppositionen i sin skuggbudget tidigare i år att försvaret skulle spara ytterligare två miljarder kronor. Till detta kommer att Försvaret de senaste åren fått utökade ansvarsområden, där internationella uppdrag hamnat i fokus. Den 31 oktober avskedades 418 anställda inom försvaret som vägrade att skriva på det kontrakt som tvingar alla anställda att tacka ja till utlandstjänst. Våra svenska politiker tycks tro att medlemskapet i EU och Sveriges engagemang i Afghanistan medför att EU- och Nato-länder i vårt närområde kommer att hjälpa till att försvara oss vid ett eventuellt fientligt angrepp. Georgien-kriget visade att denna inställning inte håller. Frankrikes försäljning av hangarfartyg till Ryssland – trots skarp kritik från USA och de baltiska staterna – visar dessutom att Nato är splittrat. Litauens försvarsminister Rasa Jukneviciene kallade exempelvis Frankrikes beslut att sälja hangarfartygen Mistral till Ryssland för ett ”stort misstag”. Lissabonfördraget inom EU pekar endast i riktning
mot en gemensam försvarspolitik och regeringens Solidaritetsförklaring – att Sverige inte kommer att sitta stilla och titta på om ett land i vårt närområde blir angripet, samtidigt som vi är beredda att ta emot militär hjälp – är ensidig. Det finns ingen likalydande förklaring i exempelvis de baltiska länderna. För var och en som vill se det, är det helt uppenbart att den säkerhetspolitiska debatten i Sverige vilar på 20 år gamla förutsättningar som i dag helt saknar verklighetsförankring.

Ruben Agnarsson”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s