En utav många tankar runt försvaret och livet.

Är det en allmän inställning inom FM?

Det är få som har missat att arméns huvuduppgift är att lösa ut internationella insatser. Något som kommer påfresta hårt för många, särskilt små specialenheter som IEDD/EOD, Personskydd, EW, SUAV, mm. Många av dessa enheter roterar ner varje år och det är inte hållbart om vi vill behålla framförallt officerarna . De flesta soldater kommer troligtvis stanna till efter första eller andra insatsen, därefter är de nöjda och ungdomarna kommer att välja studier för att kunna söka ett jobb som har en framtid. Officeren kommer fortsätta, visserligen vill FM bli av med även officeren. Den erfarenhet som skapas kommer med andra ord gå förlorad ganska snabbt.

Nu fick jag det sagt. Vad oroar mig då? Först oroas jag av att FM vill tro att vi kommer ha bättre utbildade och tränade soldater i internationell tjänst. Något vi kommer att ha, men först inför andra eller tredje insatsen. Utbildningsstatusen inför första insatsen kommer många gånger vara mycket lägre än vad den har varit fram tills idag. Är första insatsen mindre prioriterad? Är risken mindre när man genomför sin första insats? Fram tills nu har vi rekryterat soldater med cirka ett års värnplikt, utbildade troligtvis mot en viss riktning. Därefter har de några års erfarenhet och trygghet från civila världen innan de får 3-6månaders missionsutbildning.

Framöver pratar vi om 3månaders gss, därefter rekryteras soldaten och genomför kompletterande utbildning på förbandet. Hur lång kommer den vara när vi står inför en insats med vakanser? Ganska kort!

Jag ser redan denna tendens på mitt eget förband. Det är här jag börjar bli orolig. När jag hör cheferna så är det viktigaste att fylla luckorna i Excel arket. Personerna som skall skickas på insatser är bara ett namn som skall fyllas. Att rätt utbildningsnivå eller kompetens finns är mindre viktigt. Någon måste skickas. Jag oroas över att jag måste slåss för att en person skall få tillräckligt lång och bra utbildning innan han/hon skickas. Argumenten som används mot mig är inte vad som är bäst för soldaten, det är inte för att soldaten skall få tillräckligt bra utbildning. Vissa skäl är att det skall vara lätt att genomföra i PRIO och för ATS?

Jag börjar tröttna. Cheferna har för mycket att göra. PRIO tar alldeles för mycket tid. ATS och HRC strular och tycker att allt är besvärligt om de måste ta beslut och om de behöver jobba lite. Vart är vi på väg, hur kan det administrativa arbetet sätta begränsningar för att vi skall skicka rätt person i insats. Hur kommer det sig att redan nu dras det in på utbildningstid för att vi måste skicka soldaten i insats.

Kroppsskydden är gamla, stridsvästarna är för dåliga, det finns inte tillräckligt med grupputrustning i insatsområdet, sjukvårdsutrustning är civil utrustning och inte anpassad för stridens scenario (lär av amerikanarna), det satsas inte på personlig utrustning och utveckling (jämför med bland annat USA)…

Jag kan fortsätta i oändlighet. Vart är vi på väg när det blir sämre istället för bättre. Vem tar ansvar för att soldaten dog på grund av för dålig utbildning och för dålig utrustning trots varningarna? Hur bra mår vi när vi får ett dödsbesked på en soldat som inte var redo?

Nej jag är allvarligt orolig, och framförallt när inte mina chefer förstår vad som händer och istället blint gör som HKV säger. Jag hoppas bara innerligen att det bara är min känsla och att det fungerar på andra enheter.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s