En utav många tankar runt försvaret och livet.

Senaste

Läser i New York Times’ idag…

Russian Says Western Support for Arab Revolts Could Cause a ‘Big War’
By ELLEN BARRY and MICHAEL SCHWIRTZ
Published: January 18, 2012

MOSCOW — Russia’s foreign minister, Sergey V. Lavrov, warned Wednesday that outside encouragement of antigovernment uprisings in the Middle East and North Africa could lead to “a very big war that will cause suffering not only to countries in the region, but also to states far beyond its boundaries.”

Intressant, det händer en del ute världen, Ryssland, Syrien, USA, Iran. Spännande läsning för de som missat. Svensk media rapporterar inte speciellt mycket.

Det finns mer som behöver utredas… (Uppdaterad 19jan12)

Idag på Aftonbladet Debatt skriver fem professorer om Uranvapens påverkan på människan och att regeringen bör utreda hur/om svenska soldater i Afghanistan har blivit påverkade. Jag ser positivt på en sådan utredning, men skulle vilja att den utökades.

Hur mycket påverkas soldaternas kroppar och hälsa när de jobbar i konflikt-, krigsområden?

Det är långt ifrån enbart uranvapen som kan påverka våra kroppar i dessa situationer, värmen, utrustningen, krutpåverkan, de lokala föroreningarna, djur/insekter, mm. Under en insats utsetts soldaternas kroppar för mycket hård påfrestning, både fysisk och psykisk, men i detta fall är jag intresserad av den fysiska påverkan som sker.

De flesta officerare i Försvarsmakten idag (i alla fall av de yngre) har tjänstgjort på Balkan och i Afghanistan. Hur mycket stryk har dessa kroppar fått? Hur många år av sina ”normala” levnadsår har de gått förlorade? Rökning minskar din levnadstid, fetma tillika, mm. Men allvarligt talat, hur mycket går förlorat under din utlandstjänst?

20120117-220216.jpg

Kolkraftverk i Obilic, Kosovo

De som tjänstgjort i Kosovo, vet alla hur illa kraftverket i Obilic är och har varit. Medellivslängden i Obilic och för de som jobbar i kraftverket sägs vara 47 år. Det är ett kolkraftverk vilket under tiden som jag var där, inte hade någon form av filter utan spydde ut kolrester. Det sägs att Norge några år tidigare hade köpt filter till kraftverket i syfte att skydda sina soldater (röken låg mestadels över norska campen (Lebane). Tyvärr använd aldrig filtret utan såldes till högstbjudande. Röken låg väldigt ofta över Pristina och de camper som användes av svenska enheter. Under ett halvårs tid sprang jag endast två gånger eftersom mina lungor skrek av de föroreningar som låg i luften. Vissa nätter när det var riktigt dåligt, kunde man vakna av att röken låg även inne i baracken.

I ”Kosovostudien” från 2003 kan man läsa:

Traditionellt har lagstiftningen i det forna Jugoslavien ställt låga krav på den tunga industrin och lokala problem med luftföroreningar i Kosovo är ett faktum. Den största punktkällan för utsläpp till luft är för närvarande de koleldade kraftvärmeverken Kosovo A och B utanför Obilic. Även om industrins verksamhet minskat avsevärt så bidrar andra källor med hälsovådliga utsläpp till luften. Dels sker dioxinbildning samt utsläpp av kvicksilver, PCB- och PAH-föreningar samt klorbensener i samband med den i provinsen vanligt förekommande okontrollerade avfallsförbränningen, dels bidrar den ökade trafiken som inte minst beror på den militära närvaron också med utsläpp till luft i form av koldioxid (CO2), kväveoxider (NOx) och stoft

Eldning av brunkol är Kosovos viktigaste energikälla. Vid koleldning sker miljöpåverkan genom att dels utsläpp till luft sker dels att aska bildas. De luftföroreningar som bildas är främst sot, stoft, koldioxid och försurande ämnen (svavel- och kväveföreningar). Berooende på kolets innehåll av föroreningar kan även olika typer av metaller som arsenik eller bly frigöras. Askan som bildas kan damma.
Generellt är halterna av luftförorenande ämnen högre i Kosovo än i Sverige men hittills har inga alarmerande halter av hälsovådliga luftföroreningar uppmätts i området runt Oblic. Vidare undersökningar av luften i området pågår.

Bedömning: Periodvis kan höga halter av stoft, som kan orsaka retningar av luftvägar, förekomma i närheten av kraftverken. Detta kan upplevas som obehagligt men är övergående. Personer med känsliga luftvägar eller astma bör vid tidpunkter för hög belastning av stoft ändå använda någon typ av dammfilter vid vistelse i området. Om möjligt bör även kraftig fysisk aktivitet utomhus undvikas när röken ligger på. För ytterligare information kontakta EHO (Environmental Health Officer).
Ansvarig: OPIL

Vid tidpunkten då jag tjänstgjorde o Kosovo sa ledningen att en utredning gjorts vilken sa att, det var som en dag i Stockholm.

Norge har också utrett luftkvaliteten vilket kan läsas i samma svenska utredning. Jag har ingen fakta om mitt kommande påstående, men det sades att norska kvinnor som tjänstgjorde i Kosovo fick rekommendationen att pga luftföroreningarna inte skaffa barn inom två år efter sin tjänstgöring.

Även i Kosovo genomfördes bombningar med så kallade smarta bomber med utarmat uran. Under tidigt 2000 tal fick många italienska soldater leukemi vilket man trodde berodde på uranavfallet. Dock försökte en del Utredningar visa att så inte var fallet. Eller?

Soldaterna i Afghanistan utsätts för hårda prövningar. Sommartid når värmen upp till 50 grader i skuggan. De som är tvingade att arbeta ute i sådana temperaturer utsätter kroppen för hård prövning. Man måste jobba, sitta post i värmen men full stridsutrustning. Hur påverkas egentligen kroppen efter ett par månader i detta klimatet?

I Afghanistan ligger ett tunt ökendamm. Ett damm med så fint puder att när man trampar i det möts man av noll motstånd. Tillsammans i dammet sprids avföring, mm. Det finns studier som visar på ökad dödlighet vid utsättning av ökendamm (Perez).

Min största rädsla i Afghanistan är inte att bli beskjuten, eller värmen, utan de förbannade sandflugorna och spridningen av Leishmaniasis.

20120117-220227.jpg

Det är inte bara risker med att bli skjuten eller sprängd när man blir insatt i krigsdrabbade områden. På platser utanför Norden utsätts soldater och officerare för hårda fysiska påfrestningar. 12 timmars arbete, 7 dagar i veckan, full stridsutrustning på, 75 grader varmt i solen, ökendamm och föroreningar är vissa saker som aldrig hade accepterats på ett svenskt företag av sina arbetstagare. Men för svenska soldater är det en vardag som ingen ifrågasätter och ingen ersätts för. När vi närmar oss pensionsålder får vi kanske se om dessa tider i rikets tjänst har påverkat våra kroppar. Det är inte bara flygförarna som utsätts för fysiska påfrestningar.

Jag välkomnar en grundlig undersökning så att vi kan få svar på vad som skett med våra kroppar. Då kanske jag vet om jag skall förtidspensionera mig så jag iaf får vara pensionär ett litet tag innan jag trillar av pinnen. Eller är det nu jag ska ta ledigt så jag får spendera lite tid med mina barn.

Uppdaterad
Läste idag följande artikel ”How the Marine Corps Covered Up Toxic Water at an N.C. Base” och funderar varför Svenska Försvaret skulle vara bättre. Bättre att vara tyst än att gå ut med eländet.

Länge sedan sist

Det var länge sedan jag skrev, orken och tiden har inte funnits. FM har tagit all min energi utan att ge tillbaka så speciellt mycket. Tyvärr inte ens ett tack. Det är skillnad på företag och företag. Det är synd eftersom året har varit otroligt produktivt, vi har gjort mer för förbandet än vad som skett på otroligt länge. Men så länge vi som har gjort det är stolta ska man le.

Det är mycket brus just nu, eller skall man säga fortfarande. När jag blev officer sa mina nya kollegor till mig att jag hade valt helt rätt tid att börja jobba i FM. Man kunde inte lägga ner mer, nu kunde man bara satsa ån staten på Försvaret. Hmmmm, jag blev lurad för sedan dess har det bara fortsatt att läggas ner förband och veckorna man har jobbat har inte blivit roligare, nästintill bara tvärtom. På veckobasis har jag frågat mig själv, – gör jag mig själv rätt? Men jag har intygat mig själv att vi fortfarande har mer positiva saker med yrket än negativa, i alla fall om man jämför med det sämsta jobben i samhället.

Idag fick jag veta att det inte ser bättre ut den närmsta tiden. Jag vet inte om jag har jobbet kvar speciellt länge. Jag är tillräckligt ung för att FM vill nyttja den sista energi de kan trycka ut ur mig, men jag är tillräckligt ny för att kunna bli sparkad. Allt beror på hur FM lyckas förhandla till det. Det som oroar mig är hur det ser ut på organisationsskissen. Basorg13 är så slimmad att det är löjligt, det sägs att för att få ihop budgeten måste även insatsorg slimmas och även soldater kommer behöva gå. Skall bli intressant och se hur det till slut blir. Jag ställer mig frågan, Hur kommer vi att klara detta? Klarar det gör vi, men absolut inte bra. Något som jag tycker vore bra. Ett sådant litet försvar som vi nu har måste vara otroligt bra om vi ska ha någon liten chans vid ett kris eller kringsläge, med det ser mörkt ut.

Jag följer med stort intresse alla de bloggar som finns ute i t digitala havet. Tack för att ni skriver, synar och granskar. Det gör mig glad att veta att jag inte är ensam med mina farhågor och funderingar.

Vi får se, det blir förändringar snart och det kanske gör att jag får både tid, ork och något intressant att skriva om framöver. Vi får se, om inte annat så kan det vara skönt att bara få brusa och kanske veta att någon funderar eller tycker detsamma.

Jag vill avsluta med att citera liksom många andra herr Fresker;
På den åker som ständigt plöjs kan inget gro!

Vad händer i Mazar E-Sharif?

President Hamid Karzai said Tuesday that the people of Afghanistan no longer desire to see international forces defend their country for them.

Enligt president Karzai kommer Afghanska säkerhetsstyrkor snart ta över ansvaret över Mazar E Sharif. En process som pågått länge och något som har verkat ligga långt fram i tiden. Med tanke på att NATO har flaggat för att börja dra sig ur 2014, mycket på grund av kostnaden kriget har kostat för många nationer, är det inte så konstigt att det redan nu påbörjas med en överlämning av vissa områden. Jag ser det positivt om Afghanska säkerhetsstyrkor kommer lyckas att ta över, men för att det skall fungera kommer de behöva ett stort stöd utav ISAF under en lång tid framöver.

Jag har sedan en tid tillbaks varit kraftigt orolig över hur den civile afghanen känner för vår närvaro i landet och framförallt hur det utvecklas i Mazar E Sharif (MES). Jag fick information sedan en tid tillbaks (som jag beskrev i mitt senaste inlägg) att insurgenterna hade sprängt bron på Ring Route 5 mellan MES och Camp Marmal. För de som har varit nere så rör det sig om bron som går över Wadin (uttorkad flod) vid ”bus stationen” någon km före den stora rondellen innan Blå Moskén. Wadin är djup och det rör sig kontinuerligt mycket folk runt detta området. För att spränga bron krävs det kunskap, planering och tid. Bron ska ha sprängts samtidigt som Ungerska förband körde över, men skall ha klarat sig.

Vad gör då detta så speciellt? Man valde inte bara att spränga bron inför Navros (afghanska nyår), man gjorde det i en planerad attack mot ISAF. Med anledning till antalet människor som rör sig vid bron, med tanke på komplexiteten hur man skall placera sprängmedel/minor finns det oro till det som inträffat. Normalt använder sig insurgenterna sig av nedgrävt sprängmedel eller små kulverts för att kunna få effekt. Vid förberedelserna inför denna attacken borde en massa människor ha sätt eller förstått att det skulle ske. Hur kommer det sig då att ISAF inte har fått reda på. Om de fick reda på det, kan man ställa sig frågan varför det inte han spridas. Det är många frågor som tillika rör information som inte skall spridas.

När jag fick reda på attacken blev jag oroad för att den civile afghanen i området inte längre bryr sig om att ge oss informationen. Det kan bero på att de vill ha ut oss, de är trötta på vår närvaro. Det kan betyda att de inte längre tror att ISAF ”kommer att vinna”. Naturligtvis stöttar de den sidan som de tror kommer att vinna för att familjen skall vara säker.

Dagens händelse i Mazar E Sharif har börjat spridas i media. Informationen jag fått sa att i MES skulle det vara en fredlig demonstration som ganska snabbt gick över styr av någon anledning. Resultatet kan man nu se i media. Enligt SvD har UNAMA attackerats. Platsen ligger bara drygt en kilometer söder om Blå Moskén. Jag har flertalet tillfällen varit inne på campen och pratat med FN’s personal. Jag har pratat med de Britiska Ghurkas som bevakar campen och jag undrar nu om det är någon av alla dessa människor jag träffat som har dödats eller skadats. 

Vad är det som händer? När jag fick höra talats om händelsen gick mina tankar tillbaks till min tidigare fundering. Vad känner den civile afghanen? Det finns säkerligen flera händelser till som skulle kunna ge mig mer svar, men det är mycket oroväckande. Varför attackerar man FN som kanske inte alltid är så effektiva, men trots allt har gjort mycket för folket. Jag vill veta hur afghanen i MES tänker. Är de på väg att byta sida och vad innebär det för svensk trupp och utvecklingen/övertagandet av landet? Hur lång tid tar det innan man ger sig på en ISAF camp? 

I sommar skall afghanska säkerhetsstyrkor ta över ansvaret i MES, det betyder visserligen inget rörande det svenska arbetet. Karzai har uttalat sig och sagt: the people of Afghanistan no longer desire to see international forces defend their country for them. Jag tror tyvärr att vi kommer se hårt ansatta svenskar framöver. MES med omnejd, som har varit Afghanistans säkraste, verkar ändra attityd. Till vilken grad? Jag hoppas jag har fel!

Jag är orolig för framtiden och jag är orolig för de soldater jag har utbildat och skickar iväg. De har bra utbildning och är redo, men det betyder inte att det behöver gå bra. En tanke jag hatar att ha, men den bistra verkligheten för oss officerare nu för tiden. Vi har ett ansvar för alla vi någon gång utbildat.

Det är jobbigt just nu.

Jag har hört för lite från Afghanistan och var tvungen att höra mig runt för att få en uppdatering. Det är tydligen inte bra där nere.

Normalt sätt är vinterhalvåret lugnare och jag har själv tänkt att använda mig av vinterhalvåret för att skola in de yngre officerarna i internationell tjänst. Nu kommer det inte att bli så eftersom det verkar som att vinterhalvåren kommer vara stundtals lika jobbiga.

Jag slår på mil.se och svd.se för att försöka läsa mig till hur situationen är där nere. På mil.se står det mer än vad jag hade räknat med, men långt ifrån den verklighet som jag nyligen fått berättat för mig. Det är jobbigt där borta, riktigt jobbigt med regelbundna attacker med IED och SAF. Med anledning till truppens säkerhet kommer jag inte beskriva detaljer om vad som händer. Det är inte så länge sedan jag kom hem från ytterligare en insats, men där vi då körde och rörde oss hade idag inneburit garanterad strid. Trupp som utsatts för IED är många och det är oroväckande enligt mitt tycke. IED’er har använts på platser och syften som troligen handlar om att visa makt och styrka. Det som får mig att höja ögonbrynen är att man på en sådan offentlig plats kunnat placera och genomföra en attack utan att vi fått reda på det. Är det så att den civila delen inte bryr sig om vad som händer? Börjar de förlora hoppet om att ISAF skall ta hand om situationen? Är de civila så rädda för motståndarrörelsen att de väljer att vara tysta för att rädda sig själva?

Navros närmar sig och det har alltid inneburit en ökad hotbild, men det känns som att det inte enbart rör sig om Navros utan de facto är en väldigt stor ökad hotbild i området.

Som jag nämnt är jag orolig, vändningen i norr går för fort och är det så att civilbefolkningen redan nu börjar förlora hoppet och väljer motståndarsidan så ser jag med stor oro inför sommarmånaderna. Jag hoppas att man har övat på defence alarm rutinerna och att de sitter för det skulle inte förvåna mig om det kommer att ske någon form av försök på en större attack mot någon mindre camp framöver. Jag hoppas inte att det sker, men tror det är dags att vara beredd på det.

Av den anledningen ber jag till Gudarna att den order jag fick ta del av under förra veckan inte kommer att genomföras, då blir jag tvungen att ta hem mina killar?!

De tappra hjältar som nu befinner sig i detta land med ett risktillägg på 11 500sek/månad, var försiktiga och ta hand om er.

Det är farligt i krig.

Medierna de senaste dagarna har än en gång tagit upp Johan o Gunnars tragiska bortgång. Nu med påståenden om att det var egna kulor som tog deras liv.

Politikerna sätter press om att Försvarsmakten skall lägga korten på bordet. Riksdagen vill ha fullständig information sägs det.

DN’s ledare tar upp ärendet i sin upplaga den 3 mars 2011. Kritiken riktar sig inte så mycket i dödsattacken utan mer till Försvarsmaktens dåliga kommunikation. Man nämner att svenska soldater får fylla i vita arkivet i syfte att få sin vilja genomförd efter en eventuell bortgång. Jag läser texten som om det vore något negativt.

Överste Ulf Henricsson är mest känd för sin tid som chef över svenska bataljonen i Balkan under 90talet. Han säger återkommande i olika inslag att krig är farligt. Jag ställer mig frågande till att han över huvudtaget skall behöva nämna det? Borde inte det vara självklart för politiker, journalister och den svenska befolkningen? Överste Henricsson har ett inlägg på Newsmill där han skriver;
Jag fick en gång i ett trängt läge på Balkan ett samtal från Stockholm med frågan – ”vad håller ni på med”- mitt svar var; ”löser uppgiften”, varpå vederbörande replikerade- ”men det är ju farligt!” -svaret var givet; ”det kanske ni skulle tänkt på innan vi skickades ner hit!”.

Krig är farligt, Bosnien var farligt, Afghanistan är farligt (och blir bara värre), Libyen är för tillfälligt farligt och det finns ett flertalet platser på jorden som är farliga. När politikerna tar beslutet att använda Försvarsmakten på dessa platser, hade man trott att det skulle gå fredligt till? Att själva närvaron av svenska soldater skulle föra fred och frihet med sig?

Det vita arkivet, liksom testamente har skrivits av svenska officerare under lång tid. Det är en del av yrket och framförallt en del av utlandstjänst. Att soldaterna får kunskap och förståelse för vad det är för uppgift som skall lösas är viktigt. Krig är farligt och det är i krigsliknande situationer politikerna väljer att skicka sina officerare och soldater.

Jag förstår till viss del kritiken att Försvarsmakten är dålig med sin informationsspridning. Det finns stora brister inom organisationen likaså. Men det är Försvarsmaktens uppgift att lösa av politikerna ställda uppgifter. Det gör dem inte med reklam som säger; följ med till Afghanistan, du tjänar dåligt med pengar och det finns risk för att du blir allvarligt skadad eller dör! Nej det jobbet har medierna. Försvarsmakten måste gå ut med en annan rekryteringskampanj. Något som lockar och visar på de positiva sakerna. Är det konstigt eller gör alla företag likadant? Media kan börja pressa politikerna om deras beslut, varför Försvarsmakten inte får mer pengar till bättre utrustning, bättre löner för de som är borta, bättre stöttning till anhöriga hemma mm.

Det är på hög tid att politikerna tar sitt ansvar. Ni tar besluten, se till att vi som skall lösa jobbet får de bästa förutsättningarna och att vi inte får skit för det jobb ni sätter oss på att göra. Medierna skall fortsätta granska Försvarsmakten och politikerna, men fokusera på rätt saker. Lita på det svenska rättsystemet och låt de anhöriga slippa återuppleva det tragiska som hänt.

Krig är farligt! Det är dags att förstå vad svenska folket sätter sina officerare och soldater i för situation och därefter stödja dem i det arbete så få är redo att göra.

Jag ställer mig frågande?

För Jag läser som vanligt de många bloggarna och nyheterna för att uppdatera mig om vad som händer. Libyen är det heta ämnet och det är nu Prio 1 att ta hem våra medborgare där ifrån. En uppgift som Försvarsmakten borde vara delaktig i kan man tycka med alla de (få) flygfarkoster och vattenfarkoster vi har. Försvarsmaktens skall naturligtvis vara att skydda svenska medborgare om det så är i Sverige eller i andra länder. På Försvar och Säkerhet kan man läsa om hur en evakueringsoperation skulle kunna gå till. Nu får vi se om vi använder oss av den strategiska reserven eller av NBG i detta fall? Själv ligger jag på 90 dagars beredskapstid, trots att jag ingår i insatsorganisationen, så det blir inget Libyen för mig. 

Johan Forsell, riksdagsledamot,  skriver att han varit i Luleå för att med många andra diskutera Försvarsmaktens framtida rekrytering. Det är intressant att läsa all optimism från politiker och FML. Som jag i mitt tidigare inlägg, förklarade att jag förstår att ÖB måste sprida ett positivt budskap, så kan jag förstå att politikerna i stort sett måste göra det samma eftersom beslutet har tagits. Jag kan dock inte tro att det kommer bli så lätt som många verkar tro. Försvarsmakten fick aldrig tid att förbereda sig för övergången vilket bara det innebär att vi är rejält akterseglade. Att rekrytera personal i ett system som inte är genomtänkt och under uppbyggnad kan tyckas vara inspirerande då man kan få vara med och bygga upp den nya organisationen, men så är det nog inte. En soldat som tar anställning kräver nog att deras låga lön skall utbetalas, att de skall få utbilding, mm. Med alla problem vi står med kan vi inte förvänta oss att soldaten är imponerad över sin arbetsgivare. Jag är då inte imponerad.

I Kuriren står det om seminariumet i Luleå.

Försvaret kommer i framtiden att bli ”Sveriges största ungdomsarbetsgivare”, det tror Johan Forsell (M) i försvarsutskottet. Spådomen uttalas på ett försvarspolitiskt seminarium på F21 på onsdagen.

Än så länge är gensvaret bra även om rekryteringsofficeren Susanne Johansson uppger att ”40-50 procent” av de som anmält sig inte dyker upp.- Det är inte enkelt. Och de har många frågor men jag tyvärr inte svara, säger hon.

Ulf Bengtsson medger att Försvaret famlar efter formerna får sin nya organisation.

– Vi har inte alla svaren, vi är i en uppbyggnadsfas, säger han.

Problemen stannar inte vid brist på rekryter och konkurrens från bättre betalda civila jobb – det är även ont om bostäder för de soldaterna. Det gäller även att hitta jobb åt partners som flyttar med samt ordna arbete i länet efter kontraktstiden så att soldaterna stannar kvar.

Det sista förutsätter nära samarbete med både privat och offentlig arbetsmarknad.

– Men här har vi ett vinna-vinnaförhållande. Vi behöver samverkan med den lokala arbetsmarknaden men vi kan även erbjuda den välutbildad arbetskraft, säger Olof Granander, förbandschef på I 19.

Försvarsmakten kommer bli en stor ungdomsarbetsgivare, det står solklart. Vi har inte ekonomin och kan inte erbjuda konkurrenskraftig lön för att rekrytera äldre personer. Lönen är inte allt, det vet jag med tanke på den lön de betalar för oss officerare med lägre grader. Jag har själv inställningen att har jag ett roligt jobb är det ok med lite lägre lön eftersom jag får stor glädje under arbetstid och jag mår bra på det viset. Tjänar jag bra med pengar behöver inte jobbet vara lika roligt eller utmanande eftersom jag med en bra lön kan ha roligt under min lediga tid. Försvarsmakten kan erbjuda ett varierande jobb som stundtals är spännande och utmanande. Lönen är inte allt, men det betyder mycket.

Vad är jag då ute efter? Boendesituationen är inte bra för soldaten. Betala pengar för en logementssäng är inte rätt. De borde få betalt för att bo på det sättet. Skall det vara trovärdigt måste de kunna erbjudas bättre. En soldat får inte lån med deras lön för att kunna köpa en lägenhet i Malmö eller Stockholm. De måste kunna erbjudas något värdigt om de skall betala för en sovplats. Det kommer vara en stor majoritet ungdomar som söker sig till Försvarsmakten. De flesta troligtvis singlar. Om inte så kommer de behöva pendla då jag inte tror att de kommer lyckas övertala sina respektive att flytta till Boden eller efter några månaders förhållande ta ett 3miljoners lån tillsammans med en fattig soldat för att kunna bo i Stockholm. Har vi väl lyckats rekrytera äldre soldater med fru/man och barn så krävs det absolut att kommunen kan erbjuda välbetalda jobb för frun/mannen för att de skall flytta med. Än en gång, endast en soldatlön kan inte en familj överleva på. Inte äns i Arvidsjaur vill jag tro.

Jag vill inte låta nedvärderande när jag tar upp Norrlandsförbanden, men jag tror att de kommer framöver vara de med störst rekryteringsproblem av just denna anledningen. Det är svårt att locka med sig sin sambo eller familj om man inte redan är från trakten.

Det som jag tycker är mest intressant med artikeln i Norrbottens Kuriren är Olof Grananders kommentar, Vi behöver samverkan med den lokala arbetsmarknaden men vi kan även erbjuda den välutbildad arbetskraft”. Är det så att Försvarsmakten kommer att bli en utbildningsplattform ut i det civila? Vi kan inte erbjuda pengar, men vi kan erbjuda upplevelser. Jantelagen gör för tillfället att erbjuda kvalificerad utbildning är mindre möjlig, för framförallt den vanlige soldaten (teknikern kommer kunna få bra utbildning och erfarenhet). Jag hoppas att våra politiker snarast inser att vi måste kunna erbjuda bra utbildning/gratis utbildning för att behålla våra soldater i några år. En soldat som stannar i ett år och genomför en insats kommer inte kunna göra mer nytta än en värnpliktig, han kommer bara vara otroligt mycket dyrare. Tanken är att vi skall få samövade grupper, där värnplikten slutade ska vi nu kunna fortsätta i 3-4 år till (minst). Hur får vi dem till att stanna så länge. Hur skall vi få en 20 åring att vilja jobba i 4-5år? Få honom att välja bort högskolestudier i 4-5år för att jobba för Försvarsmakten för småpengar. Vi måste kunna erbjuda honom utbildning. Därför ger jag förslaget till alla politiker att efter första året, erbjuda soldaten ett års betalda studier för varje genomfört år i Försvarsmaktens tjänst. Det vill säga 2 år i firman ger 1års betalda studier, 3 år i firman ger 2 års betalda studier, osv. Betalda studier betyder inte att man går arbetslös och får pengar, det betyder att för varje månad som soldaten skulle behöva ta CSN, utbetalas istället lön från Försvarsmakten. Visst det kommer kosta mer pengar, men vad kan vi annars erbjuda? Utbildning i närkamp, skjutinstruktör, mm. Visst ha vi utbildningar som har hög nivå, sjukvårdsutbildning mm. Jag tror dock inte det innebär att soldaten kan jobba som sjuksyster efter att ha gått några sjukvårdskurser.

Jag vet inte vilken utbildning som Olof Granander tänker på, men våra tekniker kommer få bra, betald utbildning som civila kommer att rycka i. Hur många år behöver dessa tekniker vara kvar i firman innan de lämnar för att det skall vara kostnadseffektivt? Hur gör vi för att skyttesoldaten skall lämna firman med liknande framtidsmöjligheter?

Det borde ha varit genomtänkt innan vi startade upp det ”nya” Försvaret!

Sverker rakt på

Igår tisdag fick vi se ÖB, Sverker Göransson, på tv i en utfrågning om framförallt Försvarsmaktens framtid. Jag såg avsnittet på webben och kunde många gånger faktiskt glädjas åt de svar som vår ÖB gav.

ÖB förklarade att den vägen vi har framför oss med anledning av bland annat den strategiska timeouten, är lång. Försvarsmakten har varit utsatt för stora neddragningar och fått politiska styrningar som nu gör att uppbyggnaden kommer att ta tid. Som ÖB sa; ”Rom byggdes inte på en dag även om jag skulle önska det”.

Det glädjer mig att ÖB inte hycklar (?) om att vi har blivit misshandlade av riksdagen vilket nu medger att vi inte har haft och inte kommer att ha den beredskap och kraft som krävs. Det kommer att ta tid och det är något vi inte har i uppbyggnaden mot det nya försvaret. På detta viset glädjs att vår ÖB, relativt tydligt visar vad han tycker om detta.

Som den yttersta förespråkaren ÖB är för Försvarsmakten och det politiska tryck han från högre ort så förstår jag också väl varför han svarar som han gör på de övriga punkterna som rör bland annat internationell tjänst, rekrytering och löner för soldaterna. Dessa områden är inte något ÖB i sig kan påverka. Han får sina uppgifter ställda från Riksdagen och det enda han kan göra är att försöka lösa dem. En uppgift jag själv skulle sagt nej till dock (även om det är lätt att säga så här). ÖB är en politiker och behöver svara som en politiker. Han kan inte såga den utveckling och det skede Försvarsmakten är i. Det är politikerna som tagit beslutet och för oss att lösa även om det är uppåt väggarna förkastligt. ÖB måste med andra ord verka positiv inför framtiden och försöka sälja konceptet för att kunna nå dit. Vilken ÖB vore det annars? Jag tycker mig dock, faktiskt, kunna känna och se dock att han inte är övertygande. ÖB vet att den väg vi skall vandra troligtvis inte kommer att fungera. Det kommer inte gå så enkelt som de flesta politiker vill tro. ÖB inser säkerligen att Försvarsmakten är på gränsen till uppbrott. Det är troligtvis därför han inte synts i firman på sä länge, han vet inte hur han skall hantera situationen och den trötthet som finns ute på förbanden kan inte hantera just nu.

Jag vill berömma ÖB för hans medverkan i programmet ”Sverker rakt på” och jag förstår hans försök och krav att försöka sälja in det till allmänheten. Vi är dock inte där. Det kommer inte bli så bra som ÖB vill sälja in och det vet han. Jag har aldrig tidigare sett så trötta och uppgivna officerare i korridorerna som nu. Vi har specialistofficerare som inte vet vad som förväntas av dem, vi har yrkesofficerare som inte heller vet vad som förväntas. Vägen fram är det ingen som känner till, det finns en vision, men det finns inga mål dit och de som möjligtvis uttalats är ouppnåliga. För var dag som går närmar vi oss stupets kant. Herden måste snart visa vägen innan hela flocken är på väg att gå över kanten. Än så länge är det bara en del av flocken som trillat, eller självmant hoppat, över kanten. Herden måste rädda flocken snarast.

Jag fick mitt nya kontrakt mailat till mig i veckan. Tack för det Försvarsmakten, det känns bra. =(  Anställd från 2001-01-01. Betyder det sist in, först ut?

Gaius Petronius

Vi tränade hårt – men varje gång vi började få fram fungerande grupper skulle vi omorganiseras.

Jag lärde mig senare i livet att vi är benägna att möta varje ny situation genom omorganisation och också vilken underbar metod detta är för att skapa illusionen av framsteg medan den åstadkommer kaos, ineffektivitet och demoralisering.

Gaius Petronius

(död år 60 e Kr)

Soldaten – Kärnan i insatsorganisationen.

Jag sitter med senaste officerstidningen i knät och har som alltid läst sida efter sida. Jag ser besviket att det saknas inlägg från Kaptenen Göran Mellblom från Livgardet. Hans insändare är vanligtvis bra och med en rätt avvägd känga till de som så behöver.

Arméinspektören, General Berndt Grundevik skriver en artikel om personalförsörjningen. Gen Grundevik är en officer jag uppskattar. Det var tråkigt med hans tidigare debattinlägg i tidningen där han argumenterar mot officerförbundet eftersom trots allt hade 95% sagt ja till omregleringen och var därav positiva till obligatoriumet. Ett inlägg som blivit hårt kritiserat och med all rätt. Det visade tyvärr att Gen Grundevik inte har riktig försåelse för hur officerarna med lägre grad och ute på förbanden känner. För min egen del har jag glömt hans inlägg med tron att han med anledning till den kritik som uppstod numera förstår hur stämningen är ute på förbanden. Jag ser fram emot att han kommer leda armén framåt mot en ljus framtid.

Jag läser hans senaste artikel, Soldaten – Kärnan i insatsorganisationen 2014. Generalen delger sina erfarenheter och ger råd med anledning av förändringen från värnpliktsförsvar till yrkesförsvar. Försvarsmakten står i ett svårt skede där vi ska konkurera om arbetskraften med det civila samhället. Det har rapporterats i media om att Försvarsmakten redan står med stora vakanser vilka ser ut att öka de närmsta åren. Den förändring som sker har gått snabbt och de flesta står frågande hur vi skall lyckas locka soldater. Lönerna har kritiserats och förmånerna likaså. Jag står själv frågande till hur jag skall lyckas rekrytera RÄTT personal med anledning till de krav som ställs på befattningen. En sak som jag inte får gehör för utan det viktigaste är att ett namn fylls i listan, inte att det är rätt person.

Generalen har varit ute på förbanden och pratat med soldater och dessa erfarenheter delger han. Jag tycker att hans artikel är bra och det skall spridas, men jag vill kommentara de punkter han tar upp. Jag skall försöka att inte kritisera det som skrivs utan mitt syfte är att få beskriva svårigheterna som vi, de närmsta cheferna, har för att lösa rekryteringen till Försvarsmakten.

Tydlig tidslinjal

Soldaterna vill kunna blicka framåt under en 3-4års period där det framgår tydligt när man har längre tids beredskap, när insats är planerad, när längre övningsverksamhet genomförs, när det är en period av lägre aktivitet. . . . Om inte insatser finns inplanerade finns stor risk att man inte är intresserad.

Det är helt korrekt. Precis som oss officerare behöver soldaterna veta hur framtiden ser ut för att kunna planera sin framtid och sin lediga tid. Plutoncheferna kommer göra sitt bästa med anledning till att vi själva har eftersökt just detta under alla år och med erfarenhet lärt oss hur våra familjer påverkas av osäkerheten och de korta tidsförhållanden som idag sker. För att vi skall lyckas med detta behöver våra högre chefer tidigt ge oss möjlighet att planera, men det har skett väldigt sporadiskt hitintills. Jag ber därför mina högre chefer, i alla berörda led, att göra detta möjligt för oss så att även min familj och jag kan planera våran framtid. När det rör insats så tror jag liksom Generalen att får soldaten inte genomföra insats är de flesta inte intresserade av att stanna. Saken är den att jag tror att majoriteten av soldaterna söker sig till yrket just för att de vill genomföra insats. Det är bra, men det ser också ut att soldaten som tidigare sökte sig till utlandsstyrkan nu behöver söka sig till Försvarsmakten. De flesta är intresserade av att genomföra en insats. Därefter är jag rädd för att de flesta kommer sluta. Hur gör vi för att behålla dem en eller två insatser till?

Bra plutonchefer

Sodlaten vill ha en chef som de respekterar och anser är en kunnig ledare som skapar bra stämning, är en duktig truppförare och trupputbildare. . . . Om inte soldaterna känner förtroende för sina chefer så kommer de att sluta i FM till skillnad från värnpliktssystemetdär man var kvar till utryckningen, även om plutonchefen i grunden inte höll måttet.

Det är också helt korrekt. En bra chef är A och O. Det gäller i alla led. Jag eftersöker bra chefer och har flertalet gånger sett motsatsen. Det är inte bara soldaten som behöver bra chefer. Vi officerare behöver högre chefer med just samma förmågor som beskrivs ovan. I detta fallet ber jag FML att ta en rejäl funderare om de efterlever just denna sak? Är skälet till officerarnas avgångar samma som varför soldaten kommer sluta? En dålig chef är en dålig chef, oberoende vilken nivå han sitter på. Enligt utredningen som specialförbanden gjort, tas också denna sak upp som en viktig del. Chefen skall dessutom vara en del av gruppen och vara så pass utbildad att han kan leda truppen i skarpa uppgifter. I detta fall behöver Försvarsmakten fundera över den tid som PRIO tar för plutonchefen. Det ansvar som numera läggs på plutonchefen innebär att han majoriteten  av tiden lägger framför datorn med administrativt arbete. Han förlorar tid med soldaten, han förlorar tid där han borde truppföra, utbilda soldaten, utbilda sig med soldaten och vara ett föredöme.

Lön och övriga premier

. . . Soldaterna jag pratat med anser att det är viktigare att hitta större spann mellan olika tariffer i nuvarande lönesystem, där erfarenhet, antal insatser, år i tjänst premieras istället för att enbart diskutera ingångslön.

Än en gång instämmer jag. Jag blir uppgiven när myndigheten är fyrkantig och drar hela Försvarsmakten över samma kant. Armén består inte av enbart skyttesoldater. Det finns många bafattningar där specialister behövs, det finns befattningar där ålder och tidigare erfarenhet har betydelse. För att få rätt personal till rätt befattning kan vi inte enbart locka till oss 20 åringar. Lönerna som erbjuds är för skyttesoldaten utan utbildning och familjer som skall försörjas. Försvarsmakten behöver ta en titt på de olika befattningarna och kunna erbjuda skälig lön efter kraven. En annan sak som inte skall bortses är att samma argument behövs för officerarna. Vad erbjuds för att se till att vi stannar och för att rätt officer har rätt befattning. När skall våra löner höjas efter erfarenhet och antal insatser? Efter min första internationella insats fick jag ingen RALS med skälet till att jag tjänat extra pengar under insatsen. När skall vi få lön som är skälig till det ansvar vi har? Hur mycket mer lön bör jag ha än mina soldater om jag jämför med den erfarenhet jag har skapat, de insatser jag gjort, de civila utbildningar jag gjort?

Bra soldatutrustning

Denna fråga är viktig för den enskilde soldatens tro på systemet. . . . I detta sammanhang måste alltid soldatens personliga utrustning ses som en bottenplatta – ett fundament som man inte kan prioritera bort till förmån för något annat.

Huvet på spiken. Detta är något Försvarsmakten har känt till sedan urminnestider och kan läsas i de flesta reglementen som finns. Jag ber Generalen fundera till på just denna punkt som har de senaste månaderna varit ett hett ämne framförallt i Afghanistan där soldaterna och officerna inte känner tilltro på den materiel som de tvingas bära. En tidigare kontingentschef försökte köpa in nya stridsvästar. Istället blev hans ledarskap ifrågasatt och en hetsjakt påbörjades där Försvarsmaktens stridsväst SKULLE användas. Chefen för den strategiska reserven gjorde som en god chef bör och stod på sina soldaters sida när deras utrustning var till fara för deras verksamhet. Istället blev det en jakt på honom från högre ort. Kroppsskydden, hjälmarna, stridsvästarna, mm är föråldrade och soldaterna liksom officerarna känner ingen tilltro till den personliga utrustningen. General Grundevik, det är upp till dig som arméinspektör att se till att vi har utrustning som är lämpade för uppgiften. Hjälp oss att få bra utrustning så skall vi officerare se till att soldaterna känner tilltro till den. Det behöver inte vara det dyraste, men det måste vara saker som fungerar. Utvecklingen går fort och tanken nu för tiden är att utrustningen styrs av taktiken inte tvärtom som det tidager har varit i svenska Försvaret. Lyssna på oss och vi kan gå hur långt som helst.

Jag instämmer i det som Generalen skrivit. För att plutonchefen skall kunna lösa ut alla punkter krävs det förståelse från högre chefer i organisationen. Det ställs stora krav på plutoncheferna framöver, hur mycket stöd kommer han att få och vilket stöd kommer han att få. General och FML, det ställer stora krav från eran del. Framtiden kan bli bra, det kan bli mycket bra, men ni behöver lyssna på vad vi har att säga för trots allt är det så att det är vi som kommer göra det yttersta jobbet. Utan oss kommer det inte att fungera, Försvarsmakten kommer inte lösa ställda uppgifter. Det är inte plutonchefen som ensam kan driva verksamheten mot ställda mål. Ni behöver ta ert ansvar.